fredag 29 januari 2010

Sista dagen

Idag är min sista dag här på mitt nuvarande jobb, på ett jobb som jag har haft i dryga nio år. Nästa vecka så startar en ny epok i min karriär.
Det var med blandade känslor som jag steg in på kontoret idag. Jag lämnar nu alla de kollegor som jag träffat i stort sett dagligen under väldigt många år. En del kommer jag säkert att träffa även i framtiden men många kommer säkert att försvinna iväg.
Men visst känns det samtidigt jätteroligt och spännande med alla de nya utmaningar som väntar. Jag känner mig enormt taggad och peppad till att starta med något nytt.
Ja, så på måndag gäller det bara att köra igång för fullt!

Gå vidare i karriären

Här ska jag bo och fortsätta spana in i framtiden.


Ja, det var visst lite stiltje här ett litet tag, personligen märkte jag det inte ens eftersom jag haft så fullt upp...

Jag har fått nytt jobb och ska byta 26/4! Det är dock inte det enda jag byter då: jag byter också stad, hus, "familjekonstellation" och - det känns nästan som att jag byter - liv.
Vi som bott i vårt älskade hus i vår älskade lilla förort i 1,5 år ska göra oss redo att sälja. Vi ska också göra oss redo att köpa, i Skåne. Maken och jag ska även ordna varsitt boende kvar här i trakten åt varsin vuxen son (och jag ska hjälpa min vuxne i jobbsökeri) och vi ska ordna ny förskoleplats åt liten son. Flytt och packning är ord som börja röra sig i skallen igen. Jag kommer under senvår och försommar att veckopendla, troligen, så även ett sådant boende ska jag söka upp.

Varför? Jo, maken fick veta att hans företag flyttar inom överskådlig framtid så då började jag söka de tjänster som dök upp i regionen som verkade riktigt roliga och spännande; ett naturligt nästa steg. Och, go figure, jag fick en av dem!
Det är i sanning ett riktigt drömjobb för mig med så intressanta arbetsområden och -uppgifter och med vad som verkar vara en bra chef. Bra chefer ska man ju, som bekant, försöka välja.

Så när allt sorterat in sig i sina fack med alla bostäder, sysselsättningar, klaffande datum och kostnader (huva) så kommer jag nog unna mig att tänka lite mer på allt galet KUL som väntar!

Förutom jobbet och att det ligger i en spännande stad nära kontinenten, så är det tokKUL att jag flyttar tillbaka till den trakt där jag bodde under de viktiga barndomsåren när jag var 7-14 år. Jag flyttar "hem" till fantastiskt goda barndomsvänner och barndomstrakter som fortfarande, vid denna höga ålder av 39, rör mig till tårar varje gång jag kommer dit.
Redan i helgen ska vi njuta av husvisningar i en äkta sommaridyll och jag kan se för mig hur vi i sommar promenerar ned från "vårt hus" till en fantastisk sandstrand i ett semesterparadis och kallar det "hem"!

Farhågor för yngste sonen som gillar sin förskola och sina kompisar skarpt har jag självklart och döm om min förvåning när vi talade med sonen en vecka efter att vi berättat om Skåne och flytt och han säger:
-Jag tycker det är joligt att flytta!
Sicken pojke! Livet är i sanning spännande att leva.

Det fanns ingen kontenta eller sens moral i det här inlägget, skrivet från sjuksoffan, ser jag. Har ni tips på var jag finner inackorderingsrum, andrahandslägenheter eller annat åt stora sönerna, dela gärna med er!

Att båda ha kakan och äta den

När jag och min man fick vårt första barn för drygt 4 år sedan hade vi redan under graviditeten bestämt att vi skulle vara föräldralediga 6 månader var- sedan inskolning på förskola. Så blev det också, det visade sig dessutom passa mig utmärkt att inte vara ledig så länge, för jag tyckte föräldraledigheten var rätt tuff och längtade enormt efter mitt jobb.

Nu när vi fick vår andra son i höstas hade vi tänkt oss samma upplägg. Men den här gången känns allt så annorlunda. Allt är mycket lättare och roligare och jag längtar inte så vansinnigt tillbaka till jobbet som jag gjorde under förra ledigheten. Plötsligt kändes tanken att börja jobba heltid redan i slutet av april inte så lockande. Vi började diskutera att vi skulle förlänga vår ledighet den här gången- det är troligen sista gången vi är hemma med småbarn. Men... samtidigt saknar jag ändå stimulansen, utmaningarna, arbetskamraterna och vuxenlivet på mitt jobb- skulle jag verkligen vara borta ännu längre än planerat?

En av mina bästa vänner kom på den lysande idén: börja jobba bara en dag i veckan! Gott om tid att hänga med killarna och samtidigt en liten fot i arbetslivet! Så det kommer nog bli så, en dag i veckan hela maj, två dagar i veckan i juni och sedan full fart först i augusti. Sedan tar maken över- och lillkillen får vänta lite längre på förskoleinskolningen.

torsdag 28 januari 2010

Skolan Del I

Sitter på tåget på väg till skolan. Skolan ja, känns fortfarande lite konstigt att jag numer är student. Saker jag inte funderat på i flera år har nu blivit högst relevant. Matlådor, studentrabatt, kurslittratur, för att inte tala om min nya ekonomi som är ett tunt eko av vad som förut damp ner på kontot runt den 25:e.

I min klass är vi ca75 st. Det är blandade åldrar och vi är en ansenlig andel som passerat 30, men detta inlägget får handla om min återblick till 20-någonting.

Första dagen:
”Ska ni gå på insparksveckan? Den startar ute på snöplanen med glögg och varmkorv och så lite självlysande brännboll! VÄLKOMNA!!”
Förväntan lyser ur många av mina klasskamraters ögon. Jag känner mig lite gammal när jag säger att det vore ju jättetrevligt, men jag ska hämta barnen på dagis. Hmmm...

Olika funderingar tycks jag läsa in i deras ögon:
-Oj, hon måste vara över 30, minst. Tur att jag läser nu. När jag är i hennes ålder vill jag vara färdig och ha karriären i full fart.
eller;
-Åh, det där låter mysigt. Familj, hus, barn... Det kommer passa mig också!
eller;
-Aha, någon med lite mer erfarenhet. Bra att veta, och kanske kunna bolla idéer med.
Jag är inte knasigare än att jag förstår att dessa reaktioner jag projicerat på mina kursare är tankar som jag själv haft och fortfarande har.

För en stund så är det roligt att flyta med i snacket, Kåren hit, skattjakt dit. Lekar och allvar är blandat. Det har inte varit jättemycket fokusering och prat om studier. Förutom i den nervösa frågan över hur mycket alla andra har läst. Ligger jag efter? Vår kursledare gav oss redan första dagen rådet att ”tagga ner”. Hon menade att denna utbildningen tenderade att dra till sig många prestations prinsar och prinsessor, så vi skulle bara ta det lugnt.

Hon verkar vara en mycket klok kvinna och jag tänker följa hennes råd. Vi hörs vidare, nu ropar tunnelbane föraren ut universitetet, så det är bäst att samla ihop pinalerna och kila av.

Snökaos


Jag har varit själv med barnen hela veckan och har kämpat med tiderna för att hinna lämna, jobba, hämta, natta, jobba, sova. I morse hade jag ett väldigt viktigt möte klockan 09:00 och var verkligen förberedd.

Klockan ringer 06:00 och vi kommer igång väldigt bra. Jag har tagit i ordentligt med marginaler för att verkligen komma i tid till jobbet. Alla är samarbetsvilliga och vi kommer ut till bilen - som är täckt av ett 40 cm tjockt lager med snö.

Står i kostymbyxor med snö upp till knäna och borstar av bilen i 10 minuter medan vi äntligen kan åka iväg. Rullar ut från uppfarten och ska åka iväg ut på vägen då det tar stopp. För mycket snö på vägen, bilen blir som en plog och jag kommer ingenstans. Backar tillbaka, fastnar i snön och blir till slut stående tvärs över gatan och blockerar två bilars framfart.

Ut och skotta igen, bort med snön från däcken och testar återigen. Inget resultat, sitter fast och glider bara. Ut igen, svetten rinnner, tiden går. Till slut kommer jag iväg, kör 20 meter tills det blir en liten lutning uppåt. Glider igen, måste backa tillbaka och inser att det är kört. Jag kan inte komma iväg.

Ut med ungarna ur bilen, snö till knäna igen - denna gång med en iskall grundkyla längs med vaderna. Fram med pulkan, i med lilltjejen och så ska vi promenera till busshållplatsen istället. Pulkan är en sådan där bebispulka med högt ryggstöd, vilket ger den hög tyngdpunkt som gör den väldigt ostadig.

Kostymbrallorna är nu totalt genomblöta och vi pulsar sakta framåt. Klarar 10 meter sen åker lillan i snön. Kör ytterligare 10 meter, pulkan välter återigen. Tredje försöket, snöret på pulkhelvetet går av.

Jag står och tänker på mötet som jag håller på att missa, på hur jävligt störande det är att plogbilen aldrig plogar på vår gata och väljer mellan att skrika så högt som jag aldrig skrikit förut eller att kasta pulkan åt helvete och fortsätta med lilltjejen i famnen istället.

Det blev alternativ två och nu går jag med 12 kg overallbeklädd 1½-åring i famnen, handväskan på armen och två små storasyskon i släptåg till busshållplatsen. Inser att tiden rinner iväg och försöker ringa en granne som också har barn i Storas klass. Hon svarar att hon är insnöad och att klasskompisen ska stanna hemma.

Precis då ringer min jobbtelefon.

Det är en av deltagarna på mitt viktiga möte som ringer. Hon ville säga att mötet är inställt på grund av sjukdom. Lättnaden som rinner genom kroppen är så påtaglig att jag glömmer bort att mina fötter är isbitar, att jag står och väntar på en buss som aldrig kommer och att jag precis kastat bort en pulka.

Vi gick hem och inväntade barnens farmor som kunde vara barnvakt idag istället. Efter en härligt ostressig morgonkopp kaffe satte jag mig på bussen och åkte till jobbet.

Och nu har jag ägnat en kvart av min begränsade arbetstid åt att gnälla om det på bloggen.
Vilken drömanställd jag är.

tisdag 26 januari 2010

Snart händer det

Jag märker att det är lite stiltje här på bloggen. Det händer sjukt mycket i allas liv just nu så snart när proppen släpper så kommer det nog en massa inlägg.

Själv sitter jag och väntar på vad som kommer att hända under februari. Den 1/2 delas mitt bolag i 4 olika, och jag som är chef på en avdelning som ofta arbetar åt det som nu har blivit de andra bolagen vet ännu inte riktigt hur det skall gå till rent praktiskt. Om vi skall externfakturera allt, eller om vi skall fakturera vår tid och sen låta fakturorna gå direkt till de andra bolagen? Vilka som får beställa jobb osv. Hur som helst ser jag en administrativ mardröm framför mig.
Sen som pricken över i:et har jag precis blivit med i en arbetsgrupp som med hjälp av workshops skall föreslå den nya organisationen på den nya avdelningen (eller vi ska väl med hjälp av workshops helst komma fram till det som vår nya chef redan har planerat ;-) vilket innebär 3 eller 4 heldagsbokningar som skall trängas in i februari.
Är det bra eller dåligt att vara utvald? Det verkar som om det är dagens chefer på avdelningen som är med. Jag hade i detta skede gärna bara suttit och väntat och fått en plats tilldelad och arbetet utifrån detta. Just nu är det lite väl mycket gungfly (och därtill tillhörande revirpink) till och med för mig.

Våren är numera inbokad med jobb, styrelsemöten, karateträningar och dagismöten (och en skidresa :-), men efter en så här underbar vinter så går jag åtminstone in i detta med en hel drös energi som jag inte brukar ha såhär års.

Linda (som sitter på den konstiga datorn hemma och kompletterar med en fin vinterbild någon annan dag)

söndag 24 januari 2010

Ebba Lindsö

Som norska är jag fan av Skavlan och i fredags hade han besök av Ebba Lindsö, tidigare VD för Svensk Näringsliv. Hon har nu skrivit en bok om sin tid på Svensk Näringsliv och visar mod genom att vara öppen och ärlig.
I dag finns det ett intervju med henne i Expressen där hon delar med sig av sina tankar och tips om kvinnor och karriär. Absolut läsvärd för alla kvinnor.

lördag 23 januari 2010

Backlash


Folkpartiets Birgitta Ohlsson, som är en av mina stora idoler och tillika en mycket kär vän sedan studietiden bör jag väl tillägga, har fått se medierna utesluta henne från valrörelsen sedan hennes graviditet outats av en av de stora morgontidningarna. Birgitta är en av de mest driftiga människor jag känner med ett engagemang för politiken som aldrig upphör oavsett vad och med en begåvning som absolut inte går att bortse ifrån.

Nu när medierna direkt räknar bort henne inför valet så förstår jag att hon reagerar med bestörtning. Något är ruttet i Sverige 2010 när ett barn ses som omöjligt att förena med en politisk karriär.

Läs mer om det i hennes blogg



(foto Roland Karlsson)



torsdag 21 januari 2010

Glöm inte varandra

Sitter här och tårarna rinner nerför kinderna... det hemskaste man kan tänka sig har hänt en bloggare jag sporadiskt har besökt. Hans son dog i en tågolycka, bakom den lilla lilla artikeln döljer sig en så ofattbar händelse.
Mitt i karriär, träningar, egna intressen och personlig utveckling, tappa inte perspektiven och glöm inte det som är viktigast i livet.

Hade tänkt skriva ett annat inlägg men återkommer någon annan dag, det känns så fjuttigt nu.

Män är svin eller svin som råkar vara män?

Ketchupmamman heter en väldigt rolig och läsvärd blogg. Dagens inlägg handlar om ansvarsfrågan när män beter sig som svin.

"Inspirerade av detta ämne ställde Hallå p3 idag den provocerande frågan “gör kvinnor män till svin?”
Eller ja, jag trodde att det var en provocerande fråga. Men efter en stund insåg jag att svaren var de mest provocerande. En lyssnare ringde in och påpekade att trots att det nu är 2010 så är det fortfarande mammorna som tar det största ansvaret när det gäller barnens fostran. Ville hon med detta säga att papporna borde ta ett större ansvar? Nej, kontentan var tydligen att om det nu var mammorna som fostrade, så var det även mammornas fel att små pojkar växte upp till svin. Mammorna måste ta ett större ansvar för att uppfostra pojkar till att bli bättre män, konstaterade lyssnaren belåtet."

Läs hela inlägget här, och glöm inte kommentarerna som är ovanligt bra.

onsdag 20 januari 2010

Krönika av Jenny Östergren

Första gången jag läste Jenny Östergren var i boken Uppdrag Mamma som kom precis innan jag fick mitt första barn. Jenny hade skrivit ett av de bästa inläggen i den boken, och jag tycker fortfarande att hennes krönikor är läsvärda och ger ett nytt perspektiv.
Nu har hon skrivit om huset och familjen där hon ger en träffsäker analys av 00-talets boligprojekt. Jag tror säkert vi känner igen oss allihop.
Skriet från kärnfamiljen har också skrivit om ämnet här.

tisdag 19 januari 2010

Att läsa!

Veckans "den-här-tänker-jag-läsa" är denna bok som säkert kommer att vålla debatt!
Någon mer som blir nyfiken?
:-)

fredag 15 januari 2010

Omorganisationer

Under veckan har vi fått förslag på en omorganisation på jobbet. Det skapar en hel del tankar och funderingar. Det första problemet som uppstår är att det är svårt att diskutera organisationen utan att halka in på de personer som är tilltänkta på de olika positionerna, vilket är lite olyckligt då man tappar verksamhetsperspektivet.
Som medarbetare kan man dessutom hamna i känslan av att ens egna intressen krockar med intressena för den grupp man är en del av.
Det mina kollegor och jag har kommit fram till är dela upp våra synpunkter i två delar: en del med synpunkter om organisationen och en del om de förväntningar vi har på organisation och på den chef vi ska ha.
Hur hanterar vi omorganisationer ?

torsdag 14 januari 2010

Lyckopiller

Januari är inte min favoritmånad, tvärtom är nog januari och februari de värsta månaderna på året. Jag gillar inte vinter, snö och kyla. Det är ok lite sådär i början när det känns roligt att åka pulka, men när man tröttnat på det (efter ungefär 10 minuter) så vill jag ha vår igen.

Maria har tidigare skrivit om energitjuvar, och på liknande sätt försöker jag pigga upp mig själv i vintermörkret.
Saker som piggar upp just nu:
  • En lunch med goda vänner mitt i arbetsveckan. Den här gången var det jag, Tuva och Karolina som ivrigt pratade i munnen på varandra.
  • Att det är roligt att få jobba igen efter ett allt för långt jullov. Min äldsta dotter var arg på mig för att hon inte fick gå till dagis under jullovet, så nästa år tar vi nog ett kortare jullov.
  • Att min man snart är klar med det intensiva arbete som alltid infinner sig kring årsskiftet och snart deltar i familjelivet igen.
  • Mina underbara barn. Varje dag gör de nånting som får mig att skratta och bli varm i hjärtat. Igår var det min äldsta dotter som kom hem från dagis med en godispåse från julgransplundringen, och gav bort allt godis till sin lillasyster bara för att vara snäll.
  • Telefonsamtal med någon man tycker om. Igår ringde jag min farmor som fyllde 80 år och hon var på strålande humör.
  • Kaffe! (Jag är beroende)

Vad gör dig glad idag?

Snart är det vår igen



tisdag 12 januari 2010

Könskvotering

Läste med ett litet leende den här artikeln på DN debatt.

Den handlar om könskvoteringen inom Högskolan som regeringen nu vill avskaffa eftersom det har drabbat "duktiga" flickor som inte kommer in på de populära veterinär-, tandläkare- och läkarutbildningarna.

"Utbildningssystemet ska öppna dörrar - inte slå igen dem i ansiktet på studiemotiverade unga kvinnor", skriver högskole- och forskningsminister Tobias Krantz (FP) på DN-debatt.

Det som har visat sig bli ett problem är att på de utbildningar som domineras av män är inte söktrycket så högt att det blir några rabalder när kvinnor kommer in. Medan de utbildningar som domineras av kvinnor är väldigt populära utbildningar och det då självklart kommer att finnas kvinnor som blir arga för att de inte kommer in.

Rätt eller fel, i all kvotering kommer det att finnas folk som känner sig missgynnade. Det blir ju en naturlig följd av att någon får fördelar på grund av kön.

Men jag vet inte, jag ser gärna en strävan efter en jämn fördelning även inom ovanstående yrken.

måndag 11 januari 2010

Nytt år och nya möjligheter

Idag är min första dag tillbaka i vardagen igen efter en lång och välbehövlig ledighet.
2009 blev ett påfrestande år med varsel och uppsägningar för både mig och maken.
I höstas började framtiden se lite ljusare och lugnare ut igen när mannen fick nytt jobb. Till och med ett jobb han trivs bättre med, och det löste sig innan hans uppsägningstid ens hunnit gå ut.
Jag har ägnat hösten åt mycket funderingar. Funderingar på vad jag ska satsa på i framtiden, vad jag ska göra och framför allt vad VILL jag göra. Jag kom fram till en plan, att börja plugga via distans för att komplettera och bredda min kompetens med det jag kände att jag saknade. När jag väl hade kommit så långt kunde jag börja se framåt igen.
Strax innan jul fick jag mitt uppsägningsbesked och då kände jag bara en stor lättnad att allt äntligen var över. En vecka senare fick jag erbjudande om ett nytt jobb och jag tackade ja.

Det känns spännande, lite sorgligt och ganska nervöst att lämna mitt nuvarnade jobb, men i så här efterhand är jag ändå glad att jag fick en liten (stor) knuff för att komma iväg. Det var det jag behövde för att ta mig vidare och få testa mina kunskaper någon annanstans.

Så 2009 avslutades på ett lyckligt sätt, och nu gäller det att ta nya tag för alla utmaningar som väntar under 2010.


Ta emot hjälp

Ligger under cover och kan inte sända ut sonen hit, just nu...

Vi har flera gånger pratat om det i vårt "interna" nätverk men, så vitt jag minns, inte direkt tagit upp det här: att ta emot hjälp!
I mitt och makens fall har det aldrig varit aktuellt att ha blivit erbjudna hjälp och tackat nej, då vi inte haft massor av erbjudanden men jag vet att de andra i nätverket diskuterat detta.

Nu ligger jag hemma sjuk "under cover" som jag så fyndigt gillar att kalla det - med feber under täcket. Helt plötsligt får jag på Facebook erbjudanden från två snälla kompisfamiljer om att skjutsa sonen till förskolan, handla eller vad jag nu månde behöva!
Jo, maken är i USA på jobbresa.

Trots att mjölken var slut och det hade varit skönt att ligga ensam hemma sjuk svarade jag "nej" alldeles spontant på deras erbjudanden. Sedan tänkte jag efter lite: varför gjorde jag egentligen det? Vet ej.
Nu har jag i alla fall nappat och sagt att jag kan ta emot hjälp med lämning av sonen imorgon - så får vi se hur det går..!

Brukar du ta emot hjälp av andra och brukar du erbjuda hjälp?



lördag 9 januari 2010

Årets kvinnor - topp 5 enligt NetWorking

VI HAR VALT ATT LÄGGA DESSA KVINNOR I BOKSTAVSORDNING, OBS! (ingen etta, tvåa eller liknande)

Annika Lantz

Annika Lantz är något av en vattendelare. Men hennes humor går rakt in i mitt skratt-centra. Jag sitter på tåget hem från jobbet och lyssnar på något av hennes radioprogram och börjar känna kittlingen nere i maggropen. Sedan sprider den som en skratt-allergi upp mot hjärtat och snart är halsen helt igentäppt av något som bara måste ut! Det brukar resultera i halvkvävda frustanden som jag försöker dölja med en ordentlig harkling. Hennes humor bara är! Det är inte det planerade utan hennes förmåga att fånga poängen i luften. Och på volley smashar hon till kommentaren så den hamnar på planhalvan hos hennes sidekick.
Under året som gått har Annika arbetat för en jämnare köns-fördelning på sportsidorna. Från ett snitt på 90-10 så uppmanar hon sina lyssnare att komma in med statistik från olika dagstidningar runt om i Sverige. Hon tog hjälp av Gudrun Schyman och tillsammans har man faktiskt fått en liten men ändå märkbar effekt på utfallet.
Lantzeffekt eller slump? Kvinnorna får mer plats på sportsidorna de senaste två veckorna jämfört med Lantz senaste mätning. Förra mätningens siffror inom parentes. Dagens Nyheter 32procent kvinnor (13 procent), Svenska Dagbladet 36 procent (9 procent), Aftonbladet 15procent (6 procent) och Expressen 13 procent (8 procent). Läs gärna mer på Lantz i P4

Foto: svt.se

Carina Lundberg Markow
Förra årets bråkigaste och hon har inte legat av sig sedan dess. Nu tål det faktiskt att åter nämna det fantastiska hon tog sig för under 2008: att skriva till de högst ansvariga manliga ledarna och fråga varför de fortsätter att bara kvotera in män. Så häftigt, så modigt, så påhittigt.
Under 2009 har hon bland annat mottagit pris I USA som en av de kvinnor i världen som bidragit till att stärka kvinnors ekonomiska självständighet (inom kategorin corporate): heja, du peppar oss massor!
Blogg här.

Foto: Folksams Flickr-flöde.


Gunilla von Platen
Var den enda kvinnan bland drakarna i Draknästet och hon tog ordentligt med plats och gick helt på sin egen linje i de beslut hon fattade om de blivande entreprenörerna. Bara genom att ta plats som en av fyra entreprenörer bidrog hon till att visa att kvinnliga entreprenörer finns där, verkar, tjänar pengar och gör smarta affärer. Det tycks glömmas bort ibland. Gunilla är en driven entreprenör och VD på Xzakt. Heja, vi vill se mer av von Platen!
"Jag byggde upp en av Skandias telemarketing-verksamheter och sedan samma sak hos Kalix 24. Därefter kände jag att det var dags att starta eget och jag såg en lucka i marknaden där jag kunde jobba med kvalificerade kundservicetjänster. Men det gäller att inte vänta för länge för senare i livet har man kanske inte orken och energin. Det är ett evigt pyssel att starta företag och det är ännu jobbigare om man är tjej. Att föda barn och driva företag på samma gång tar på krafterna."
Foto från: hq.se



Camilla Wagner
Hon är affärsområdeschef och bevakar jämställdheten i näringslivet på Veckans Affärer och har med skarpsinne och kunskap lyft fram stora och viktiga frågor inom ämnet. Hon räds inte debatt utan svarar på de frågor och den kritik hon får med fortsatt koolt sinne och initierade åsikter. Hon peppar oss varje gång vi läser hennes tankar och hon är en av dem vi återkommande nämner, här på NetWorking.
” Kvinnorna måste ta för sig: de måste söka jobben. De måste bli lite mer som män. Särskilt de som redan har jobben säger så. Men frågar man dem själva hur de fick sina jobb så inte har de sökt jobbet, inte. De har blivit headhuntade. Det är så det går till på den nivån, säger de. Då börjar man fundera över begåvningsgraden hos dessa personer."
Blogg här.
Foto: va.se



Maria Wetterstrand
Hon beskrivs som den lysande stjärnan i svensk politik just nu och nämns och har näst intill ensam, trots att de faktiskt är 2 språkrör, dubblat partiets opinionssiffror de senaste året. Hon har dessutom gjort det utan att ta till fula metoder och beskrivs allt som oftast enbart i positiva ordalag.
Hon är 2-barnsmor och särbo med maken som är riksdagsledamot i Finland och ivrig förespråkare för jämställdhet och en mer kvoterad föräldraförsäkring. Bara att få ihop vardagen med maken i ett annat land är beundransvärt i sig.
Hon verkar alltid otroligt smart och påläst, tillräckligt smart för att bli vår nästa stadsminister vid ett regeringsskifte?
"Jag är politiskt aktiv för att jag inte kan låta bli. Jag har aldrig kunnat acceptera att folk bestämmer saker som rör mig, utan att jag ens fått vara med och säga min åsikt." (http://www.mp.se/maria

Fotograf: Fredrik Hjerling

fredag 8 januari 2010

Livskvalitet

Efter tre månaders heltidsjobb jobbar jag nu 80 % och är ledig en dag i veckan. Och vad skönt det är. I dag har vi haft en lugn morgon, sedan har vi varit ute och åkt skidor och pulka. Det är vardagslycka - att åka skidor med sina barn i ett vackert landskap.

En annan sak som ger livskvalitet återupptog jag i går, massage. Det var skönt för en spänd nacke. Det blir ett av mina nyårslöften, att unna mig massage.

Repris: Hur man överpresterar på en anställningsintervju

Hur bär man sig åt för att göra sitt absolut bästa på en anställningsintervju?
Efter sju sorger, åtta bedrövelser och ett antal lyckosamma möten tycker jag mig ha jag fått grepp om det viktigaste. Fem punkter för framgång:
  1. Var förberedd! Läs årsredovisningar, ta reda på hur branschen utvecklats de senaste tio åren, googla rekryterande chef, lusläs hemsidan och så vidare.

  2. Reflektera över tjänstens innehåll och företagets position på marknaden och tänk ut minst tre initierade frågor du kan ställa när den obligatoriska "...och du har säkert en mängd frågor till oss!" kommer.

  3. Berätta om dig själv som om du aldrig hört frågan förut. Med det menar jag att undvika de slentrianmässiga svaren och istället överraska och göra ett intryck på intervjuaren.

  4. Entusiasm! Förklaring överflödig.

  5. Sist men absolut inte minst, fundera inte på vad företaget kan göra för dig utan vad du kan göra för företaget. Varför ska de välja dig istället för någon av de andra 200 sökande?

torsdag 7 januari 2010

Repris: Kan man ha en karriär utan att vara chef?

Japp, det går utmärkt!

Vi har alla en karriär, och hur vår ultimata karriär ser ut beror på vad vi själva vill ha ut av den. Vissa personer motiveras av befordringar eller mer pengar i plånboken, medan andra motiveras mest av att till exempel ta hand om människor.

Ibland strävar man medvetet mot samma sak som verkligen motiverar en, och andra gånger följer man en annan väg "bara för att". Så var det till exempel för mig när jag läste juristlinjen. Innerst inne visste jag att jag egentligen inte ville bli jurist. Men det verkade vara en bra utbildning och jag hade satt den som första val till universitetet, så när jag kom in verkade det bara dumt att inte gå. Och så tjänar man ju grymt med pengar som advokat! Eller?

Ganska snart märkte jag att jag gjort fel val. Visst gick tentorna bra, men det fanns inget i utbildningen som jag verkligen brann för. Parallellt med utbildningen jobbade jag som personlig assistent. 63 kronor/timmen fick jag på den tiden när jag tog hand om små barn med svåra hjärnskador och sjukdomar som epilepsi och livshotande allergier. Men jag har än idag aldrig haft ett arbete där jag på samma sätt känt att jag gjort en skillnad. Jag till och med kände mig skyldig för att jag tog betalt för tiden med dem.

Nu fortsatte jag plugga, och läste ytterligare en utbildning för att bredda mig och kunna jobba utomlands, och slutade med tiden mitt extrajobb på kommunen, för att få erfarenhet från advokatbyråer och andra privata företag. Sex år tog det. Därefter har jag ägnat nästan lika länge åt att utbilda mig på jobbet.

På vägen har jag lärt mig mycket om mig själv. Jag vet nu att jag motiveras av att befordras, att lära mig nytt genom att bredda mig hela tiden snarare än att bli specialist, och att min största preferens är mänsklig kontakt och omsorg.

Jag hoppas att dessa egenskaper tillsammans gör mig till en bra ledare sammantaget och att jag lyckas välja - och få - rätt roller framöver. Eftersom jag har lagt mycket tid på att förstå vad som driver mig vet jag nu vad som är viktigt för mig när jag bygger min fortsatta karriär. Än så länge känns det som om jag är på rätt spår, vilket ger mig energin jag behöver för att fortsätta.

Vet ni vad som driver er? Hade jag vetat mer när jag började studera kanske jag inte hade haft en kvarts miljon i studielån hos CSN...

Insights Discovery och Gallups Strengths Finder är ett par verktyg man kan använda för att sätta fart på funderingarna, och ju fler olika verktyg man bekantar sig med, desto fler tankar väcker man hos sig själv. Catharina har också berört ämnet drivkrafter tidigare.

Tänk på att ingen metod ger dig ett svar. Däremot får du förhoppningsvis hjälp att ställa de rätta frågorna till dig själv och lite skjuts på vägen att finna just din föredragna karriär, om du inte redan vet vart du vill!

onsdag 6 januari 2010

2009 - vad hände egentligen!?

Jag ska börja med att lova att det här inte ska bli en lång och tradig upprapning av vad jag gjort förra året, för det är nog inte kul för nån att läsa. Men när jag började jobba i januari 2009, efter min andra föräldraledighet, visste jag inte riktigt vad jag hade framför mig. Våren rullade på men i somras bytte jag tjänst, från att vara konsult på heltid till att ta rollen som teamchef för en grupp på 16 konsulter i kombination med att själv jobba som konsult på halvtid. Direkt efter sommaren började dessutom vår andra dotter på dagis och vi var därmed tillbaka i lämna- och hämta-karusellen igen, med heltidsjobb båda två.

Hösten blev väldigt intensiv för mig och jag fick lägga en hel del saker, däribland skrivandet här på bloggen, åt sidan för att kunna rikta energin mot min nya tjänst och vardagens logistikutmaningar. En händelserik höst avslutades med en lång och skön julledighet tillsammans med hela familjen, där vi försökt göra mer av något barnen uppskattar men vi vuxna är dåliga på - att bara vara hemma. Det sistnämnda har faktiskt gått över förväntan och det är med laddade batterier jag förbereder mig för 2010:s första arbetsdag, imorgon!

Hur känner du inför jobbstarten nu efter jul?

Repris: Små fördomar i vardagen

Jag inbillar mig att jag har klarat mig rätt bra, men ibland dyker de upp, de där små, nästan oskyldiga fördomarna. För ett tag sedan gick jag och sambon en handledarutbildning för att han ska kunna övningsköra med mig. Kursen var dryga 2 h och det var bara vi där. Under hela lektionens gång refererade läraren till mig som elev och sambon som handledare.

Efter lektionen fick vi varsitt papper att fylla i, varpå jag tar det papper sambon fått i sin hand som det står "handledare" på och säger "nja, det här ska nog jag ha". Körläraren gapar stort, rodnar om kinderna och stammar fram ett "jaaahaa".

Jag tog upp detta med min väninna som då berättade att hon tidigare under dagen tittat på barnprogram med sin dotter. Dottern pekar på en mus som kör buss och säger "Molly!" varpå min väninna säger "nej, det där är ju en pojke" innan hon snabbt biter sig i tungan. Jo, tjejmöss "kan" ju faktiskt också köra buss ;-)

Min kollega berättade nyligen hur han fick skämmas när han ringde en kund och frågade kvinnan som svarade om han kunde få tala med "dr. xxx". Kvinnan på andra sidan säger då att jo, det är henne han talar med... Ovanstående små incidenter får mig att fnissa till, men även att tänka till. Hur ofta gör jag själv samma misstag utan att reflektera? Hur stor roll spelar de? Hur mycket påverkar de oss? Hur oskyldiga är de, egentligen?

/Malin

tisdag 5 januari 2010

Repris: Att bli chef över en tidigare kollega

Under min mammaledighet blev jag erbjuden en tidigare kollegas chefstjänst, han (man 55 år) skulle bli degraderad. Min (vår) chef gjorde det klart för mig att om jag inte var intresserad så skulle de annonsera ut jobbet externt.

Mitt första krav var att chefen skulle prata med min kollega och höra om han ens kunde tänka sig mig som chef och om han kunde det så var jag intresserad.

Eftersom han och jag alltid har kommit bra överens så blev svaret som jag hoppades (hellre mig än en okänd).

Innan jag kom tillbaka till jobbet så hade jag ett samtal med min chef och hans råd till mig var att kapa alla kontakter med leverantörer som min kollega hade haft så att allt skulle gå genom mig. Jag skulle även ”markera tydligt” att det var jag som var chef…

Jag gjorde tvärt om, jag följde med min tidigare kollega under flera veckor och när vi träffade folk så presenterade jag mig bara med mitt namn, den tredje veckan kom det som jag hade väntat på. Min kollega presenterade mig som sin chef.

Efter detta så började jag arbeta med det som hade försummats tidigare och lät honom jobba på ganska likt som förut (förutom de otaliga informationsmötena med mig) och sen allt eftersom har jag tagit över mer och mer.

På utvecklingssamtalen med honom och de andra under mig har jag bara fått positiv kritik på mitt sätt att "smyga mig in" och nu efter nästan ett år har jag inga problem med att sätta ner foten ordentligt när det behövs.

Hur planerade jag då min strategi, vad var mina framgångsfaktorer? Jag tänkte mig helt enkelt in hur jag skulle ha velat bli bemött i en liknande situation och lyssnade på mitt hjärta. Men framförallt vågade jag göra det som kändes rätt för just mig och strunta i min chefs "goda råd".

måndag 4 januari 2010

Nyårslöften



Precis som Karin skriver lite längre ned är det nu dags att återgå till den s.k. verkligheten igen. Jag har plockat några semesterdagar och lite komp så jag har varit ledig från och med julafton och fram till nu och det hann bli lite vilsamt och skönt, just när jag börjat förtvivla..!

Jomen, visst är det ofta så att vinterledigheten blir som sommarledigheten: fullt upp med människor att träffa, bjudningar att både gå på och hålla i och förväntningar från sig själv och andra.
Det är roligt och hjärtevärmande men kan orsaka lätt panik om det inte finns några insmugna dagar med "slappande" däremellan, det erfor jag detta år. Tack och lov att det kom några "lediga" dagar efter alla släkt- och vänträffar. Idag är en sådan: bara en fyraårskontroll och sedan blir det till att packa ihop julen hemmavid ihop med yngste sonen.

Nyårslöften, heter inlägget och nu kommer jag dit! Jag brukar inte avge sådana eftersom jag brukar anse att jag gör det jag ska, oavsett nytt år eller ej. Detta nyår kände jag dagarna före ett starkt behov av att lova mig själv en förändring och tyckte då att det kunde få sammanfalla med nyåret, det blir lättare att utvärdera om ett år då.
Mitt nyårslöfte lyder som följer: jag ska ha mer kul.

Japp, man skulle kunna uttrycka det drastiskt och säga: mindre business och mer pleasure! Jag har haft några helseriösa år bakom mig och när lågkonjunkturen knackade på dörren lämnade den mig med en känsla av "tja, var det så väldigt viktigt?".
Det ÄR viktigt, mitt arbete, annars skulle jag inte utföra det och tro på det men jag ska ha mer kul från och med nu. Inte bara i år!

Minst en helt självvald rolighet varje månad ska det bli och jag har redan börjat på en lista:
-go-kart
-spa:a
-helkväll på krogen
-TV-spelande
-glamorös utekväll
-mer umgänge med vänner jag har tokroligt ihop med
-konsert
-restaurangbesök
-bio
... jag listar för fullt. Förslag?

Jag inbillar mig att både jag som människa och mitt yrkesliv dessutom kommer att vara betjänt av att jag börjar roa mig mer: jag kommer att envigoreras (om svengelskan ursäktas) på regelbunden basis.
Hade du något nyårslöfte? Om så: vilket?

Gott Nytt År 2010!

Repris: Energiskaparna då?


Tuva har ju pratat lite innan om att man ska hitta sina energi-tjuvar. Jag tänkte till och hittade nog ett par av mina. Nu råkar det vara så att en del av dem var svåra, för att inte säga omöjliga att bli av med. Det var ju jobbigt.

Jag kan liksom inte prioritera bort själva grundessensen till min glädje, bara för att den slukar min energi som vatten på ett bastuaggregat. Då gäller det att ta fram den gamla käpphästen. -Om det inte fungerar, sluta och pröva något annat!

Jag vände alltså på steken och började leta efter mina energi-skapare istället. Att gå upp tidigt på morgonen är segt. Det är så lätt att trycka snooze på mobilen, men min absolut egna timme av restid till jobbet är en typ av vila. Att dessutom komma lite lite tidigare än de flesta andra är riktigt befriande.

Jag har liksom redan kommit igång när andra frusna människor kommer in från kylan. Jag sitter med min kopp kaffe framför datorn, loggar in och kollar mailen. Sedan brukar jag kika in på bloggen och läsa vad som hänt nytt sedan sist. Det här är min absolut bästa tid på dagen. Jag älskar halvtimman mellan 7.30-8.00 Den är alldeles min!

Kan vi inte dela med oss av våra energi-skapare och få en rikare vardag? Ordet är fritt...

Tillbaka på jobbet

Här sitter jag nu tillbaka på jobbet efter nio månaders föräldraledighet. Av min idylliska lugna morgon har jag inte sett något ännu. Tio äver sju kom första samtalet, datorn verkar fungera förvånandsvärt bra och kaffemaskinen är trasig :-(
(Jag hade förutspått dataproblem och en lååång kaffepaus :-)




Bara att kavla upp ärmarna och dra igång, och så självklart trycka ner det dåliga samvetet som lämnade en trött pappa med en skrikande och ett sovande barn hemma. Han reder sig nog.


söndag 3 januari 2010

2010 - dags att se framåt

I dag är det sista dagen på jullovet. Jag har varit ledig en dryg vecka och det har varit skönt. Bland annat har vi varit på semester i vår stuga i norska fjällen och vi hade turen med oss och perfekt väder hela veckan.I morgon börjar verkligheten igen. Vad ska 2010 bringa ? Jag har sådan tur att jag sitter här och längtar till att börja i verkligheten igen, för jag stortrivs med mitt jobb. Jag vet i alla fall en sak som 2010 kommer att bringa - deltidsjobb igen. Efter tre månader med heltid ska jag nu återgå till att vara föräldraledig en dag i veckan.

Nya utmaningar står och väntar på jobbet, minskade platser och resurser kommer kräva nya sätt att jobba, Lagen om valfrihet kommer antagligen att dra igång hos oss under året och vi står i början på en omorganisation i vår förvaltning. Alla dessa saker är både spännande och skrämmande på samma gång. Så jag hoppas 2010 blir ännu bättre än 2009.

Repris: Prinsessperiod, finns det?


Jag är fundersam. Generellt så kläs flickbebisar i rosa och pojkbebisar i blått. Undantag finns givetvis. De föräldrar som klär sina små i andra färger riskerar att förbrylla sin omgivning. Ännu mer förbryllande blir det givetvis om man klär en flickbebis i blått och en pojkbebis i rosa, då har man ställt till det för sig och får ofta upplysa sin omgivning om det egentliga könet på barnet.

Men det var inte detta jag egentligen skulle prata om utan den rosa prinsessperioden som inträffar någonstans mellan 4-8 år. Nu umgås jag oftare med 4 åringar än bebisar och många av dessa flickor har endast rosa kläder på sig i olika varianter och föräldrarna kan ibland sucka och säga att det inte går att få på dem något annat.

Jag vet hur envis en 4 åring kan vara, det är inte det jag betvivlar, men jag är skeptisk till att det verkligen finns en rosa prinsessperiod. Jag tror snarare att samma föräldrar som klädde sina flickor i övervägande rosa fortsätter att fylla garderoben med rosa även sedan flickorna blivit större och hur ska man som 3-4 åring kunna ta på sig något annat än rosa om det inte går att hitta i garderoben.

Jag tycker inte att det är något fel på helrosa flickor eller rosa som färg för den delen heller men jag tycker inte man ska skylla på barnen om man som förälder köper hem de rosa kläderna. Då är det väl bättre att bara säga att man tycker rosa är så fint att man fyller garderoben med det och inte hitta på undanflykter. "Prinsessindustrin" är såklart inte sen att hänga på och sälja prinsessprylar till intresserade. Prinsessor har ju som bekant ofta rosa på sig.

Hade det inte lika gärna kunnat finnas en gul, orange, brun eller grön period? Eller varför inte en grodperiod? Jag gillar också rosa men saknar ofta alla andra fina färger som också existerar men inte syns lika ofta.

lördag 2 januari 2010

Repris: Vad ska du bli när du blir stor?


Trots att planering är något jag gärna gör så har jag aldrig vetat vad jag ska bli när jag blir stor. När det var dags att söka till högskola plöjde jag helt enkelt igenom alla utbildningskataloger och sökte de program som jag tyckter verkade roliga utan någon större tanke på framtida jobb. Samma sak när det var dags att välja inriktning på utbildningen, jag tog det som verkade mest spännande och intressantast.
När det så var dags för det stora steget ut i arbetslivet sökte jag breda jobb för att helt enkelt testa vad jag ville göra. Och när frågan kom på intervjuerna kring vad jag vill göra om 5-10 år svarade jag något flummigt för jag hade verkligen ingen aning. Nu har jag bytt tjänst ett antal gånger och följt principen att tjänsten ska verka roligt och utan någon mer genomtänkt plan för vad som är bra för mitt CV. Och ja, de flesta jobb har varit roliga och intressanta och har tillfört kunskaper till min CV.

Efter 7 år i arbetslivet har jag nu funderat klart - jag har en plan för vad jag vill göra om 5-10 år. Jag har också en idé om vad som krävs för att nå dit. Eftersom jag i grunden är en målorienterad person känns det bra att veta var jag är på väg, men jag är för den skull inte sämre än att jag kan ändra siktet på vägen. Hur planerar ni era karriärer?

fredag 1 januari 2010

Repris: Vikten av en "wing woman"

Det behövs inte alltid stora nätverk för att komma fram, det kan räcka långt att ha en "wing woman" vid sin sida. Vad är det då? Jo, det är en person som är mer än en vän och som inte bara stöttar privat utan även i karriären. Uttrycket kommer från USA där kvinnor insett fördelarna med att samverka för att lyfta varandra i karriären.

Sitter just och läser om två kvinnor som är varandras wing woman i Expressens söndagsbilaga (ingen länk tyvärr - spring ut och köp!) . Det är journalisterna Jenny Östergren och Kristina Thulin som jobbat tillsammans länge och stöttar varandra.
"Var prestigelösa och dra nytta av varandras styrkor då blir resultatet mycket bättre", säger de.

De menar också att tjejkompisar som bara vill älta gamla oförätter och inte kan glädjas åt varandras framgångar går bort och det får man ju hålla med om. Energitjuvar är onödiga och bra att göra sig av med oavsett var de finns.